Personligt

Varför lämnade jag Stockholm?

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så flyttade jag för en vecka sen från Stockholm till min hemstad Västerås. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om varför. Jag ska försöka hålla mig så kortfattad som möjligt men det här inlägget kan nog bli rätt texttungt.


Bakgrund

Ända sedan jag flyttade till Stockholm för två och ett halvt år sen har det hänt mycket och livet att snurrat på i hundraåttio. När jag tänker tillbaka på det så känns det som att jag bodde där mycket längre än jag faktiskt gjorde, just för att det sällan var en lugn stund för mig.

Allt det som jag innan Sthlms-flytten oftast hade iakttagit på avstånd blev plötsligt lättillgängligt och möjligheten att vara spontan infann sig plötsligt i mitt liv. Det händer alltid något i Stockholm. Framförallt när man lever i den här så kallade influencervärlden som jag gör. Det är ofta events, fester, premiärer och om inte det så finns det många festglada personer som gärna tar en spontankväll på någon av alla barer och klubbar som finns.

Under mitt första år i stan jobbade jag jättemycket. Jag hade mitt heltidsjobb på United Screens samtidigt som jag jobbade 25% som community manager för Tubecon-Sverigeturnén som vi var ute på varannan helg under hela hösten 2017. Dessutom höll jag igång min Youtube-kanal med två videos i veckan. Allt det här plus att jag kände mig tvungen att gå på ALLT jag blev inbjuden till för att hålla mig relevant resulterade i att jag klappade ihop och blev sjukskriven för utmattningssyndrom och utmattningsdepression.

Det var egentligen det som var startskottet till en nedåtgående spiral av dåligt mående, dålig självkänsla och dåliga val.


Jobbet

Jag hade mitt drömjobb på United Screens! Att varje dag få jobba med Youtube och sociala medier och att det var ett ”riktigt” jobb på ett kontor med kollegor där jag fick möjlighet att lära mig massor som jag sedan kunde dela med mig av till våra profiler (influencers) och kunder. Jag har alltid älskat att hjälpa och coacha andra. Det i kombination med min passion för internet och det svenska Youtube-communityt kunde ju inte bli en bättre match för mig. Eller..?

Under hela tiden har det varit något i mig som har skavt – en känsla av att det är något som fattas och jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är.


Relationer

Mina vänner är mitt allt! ❤️ I och med att jag inte har valt det traditionella familjelivet som de flesta andra i min ålder så har mina vänner blivit som min familj away from home i Stockholm. Jag har privilegiet att känna väldigt många och olika personer som alla berikar mitt liv på ett eller flera sätt.

Dock har jag den senaste tiden varit tvungen att inse att vissa relationer kanske inte var vad jag trodde att de var. Jag har haft en bild av vad det har varit men har gång på gång känt mig besviken över saker som har hänt. Eller kanske inte hänt, men som jag trodde att det skulle hända. Ännu ett skav i mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det berodde på.


Jag på events och fester

Som jag nämnde tidigare blir jag bjuden på ganska många events, fester och premiärer. Ända sedan inbjudningarna började trilla in har jag känt att jag måste tacka ja till allt. Samtidigt har jag ofta känt mig lite orolig och nervös inför och under sånna här tillställningar och varit lite osäker på min plats. Jag har känt mig osäker på och orolig över vad de andra på eventet/festen tycker och tänker om mig och jag har behövt ett par glas under bältet för att den känslan ska släppa. Efteråt är jag alltid frustrerad över att det ska krävas att jag ska vara onykter för att inte känna mig missplacerad och som att andra inte gillar mig. Skav skav skav…

Foto: Amanda Parkkinen

Jag fick nog

Efter att ha gått runt med alla dessa känslor och tankar som skaver i mig kom jag för ett par månader sedan till en punkt då det fick vara nog. Jag ville veta varför jag känner som jag känner och gick tillbaka till det jag ändå lärde mig under och efter tiden med Mitt perfekta liv – SVT-serien som jag medverkade i. Jag började rota i mig själv, vrida och vända på allt, och kom till slut fram till vad det var som fattades i mitt liv: Jag.

I terapin under och efter tv-serien fokuserade vi mycket på att jag aldrig sätter mig själv och vad jag vill i första rummet. Terapeuten Poul Perris uppmanade mig att börja göra det och att ”våga skapa obekväma situationer”. Alltså att säga ifrån om jag känner mig illa behandlad och att säga nej när jag egentligen inte vill göra något. Det har varit en JÄTTESTOR utmaning för mig men jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre på det.

I samband med det ökade skavet inom mig mer och mer och det jag till slut kom fram till var att det berodde på att jag ofta fann mig i situationer där jag egentligen inte ville vara där, göra det eller kände att jag inte fick ut så mycket av det. Jag ska försöka exemplifiera det.


Jobbet – Trots att jag som sagt hade drömjobbet så kändes det inte bra i mig att lägga så mycket tid, energi och hjärta på något som egentligen inte gynnade mig mer än att det tillfredsställde mitt behov av att pleasea andra. Säg att jag skulle bli uppsagd eller att företaget skulle konka; då skulle jag stå där på ruta ett igen. Rikare i erfarenheter, absolut, men jag skulle då behöva börja om från början någon annanstans. En tanke som har funnits hos mig länge är ”Tänk om jag hade lagt all den här tiden och energin på min egen verksamhet”. Jag jobbar ihjäl mig, men för vad i slutändan?

Relationer – Jag har under hela mitt liv ALLTID satt andra före mig själv. En egenskap som i sig inte är dålig, snarare ganska fin tycker jag, men det slutar alltid med att det blir på bekostnad av mig själv. Jag har lagt så mycket tid på att finnas där för andra att jag inte har haft någon energi kvar att lägga på mig själv, mitt mående och min utveckling. När det då har uppstått situationer där jag egentligen har behövt att någon ska ta hand om mig och att jag inte upplevt att folk har funnits där på samma sätt så har det gjort mig ledsen. Det är nog egentligen mitt eget fel då jag kanske har engagerat mig överdrivet mycket i andra och lagt sjukt lite tid på mig själv, Men ändå, det har skavt.

Jag på fester och event”Jag är så tråkig”, ”Jag är så konstig”, ”Jag är inte lika glad och härlig som andra”, ”De gillar inte mig” är alla tankar som snurrat i min skalle i event- och festsammanhang. Jag ser andra människor med starka personligheter som det verkligen lyser om. Själv vet jag att jag egentligen har en ganska stor personlighet där inom mig men pga osäkerhet och dålig självkänsla har jag svårt att låta den komma fram – om jag inte får ta ett par glas först. Ni som har hängt med ett tag vet att jag har en problematisk relation till alkohol och den bottnar mycket just i den här osäkerheten. Kan återkomma till det längre fram.


I somras kom allt till en punkt då jag fick nog! Jag kände att jag inte kunde ha det så här längre. Trots att det tog emot så insåg jag att jag MÅSTE börja sätta mig själv först och göra de val som är nödvändiga.

Så här sitter jag nu hemma i soffan hos mina föräldrar i Västerås; utan egen bostad och utan jobb. Egentligen ett helt galet beslut att säga upp sig från ett välbetalt jobb för att gå till…ingenting?

Men det var just i tankarna om att bara få vara i ”ingentinget” som jag började känna hopp och finna lite styrka. Att faktiskt bara få ta ett break och ge mig själv tiden att fundera, känna, hantera, reflektera och planera. Att göra ingenting men samtidigt ta tag i massor av grejer som jag inte längre kan skjuta upp. Ge mig själv tid att fundera ut vad jag verkligen vill.

Det har gått lite mer än en vecka sedan jag gjorde min sista arbetsdag och lämnade nycklarna till lägenheten i Stockholm. Det är en jättestor omställning men jag känner redan att jag börjar känna mig mer pepp och inspirerad än jag har varit på länge.

Hur långt det här breaket (som på ett sätt egentligen inte är ett break, beroende på hur man ser det) kommer att bli får vi se. Ekonomiskt har jag så jag klarar mig för en period framöver och så länge det är så tänker jag inte rusa in i någonting.

Nu är det Jocke-time till 100%!

Du kanske också gillar

11 Kommentarer

  • Svar
    Molkan
    10 september 2019 kl. 11:09

    Guu vad jag känner igen mig i allt du skriver! Flyttade ju ”hem” till Dalarna i januari och utreds nu för ME/CFS som antagligen utlösts av en långvarig infektion som aldrig gick över pga. att jobbade för mycket och alltid var ”tillgänglig”. Aldrig vila, aldrig egentid. Det är så jobbigt att läsa det du skriver, för jag önskar ingen den här resan som jag gjort.

    Hoppas att du mår bättre snart <3

    • Svar
      Joakim
      11 september 2019 kl. 08:49

      Tack fina för din kommentar. Hoppas verkligen att det ordnar sig för dig också! ❤️

  • Svar
    Erika
    10 september 2019 kl. 12:59

    Kan till viss del känna igen mig vad du skriver om, har befunnit i något slags vacuum mellan plugg och resten av livet på riktigt sedan i juni då jag fick mitt examensbevis, men egentligen ända sedan slutet på januari då jag blev klar med mina studier. Sommaren har varit ganska tuff och jag har flytt in i att spela alldeles för mycket The Sims och ägna för lite tid på att faktiskt försöka hitta en sysselsättning.
    När jag tänker efter har jag nog känt mig ganska låg de senaste 3 åren, ändå sedan jag fick lov att flytta hem till föräldrarna igen (pga kunde inte längre bo kvar i min studentlgh som jag älskade). Där någonstans hamnade jag i samma (ganska jobbiga) känslor som under min uppväxt (var utstött och utan nära vänner hela min skolgång) och jag vet att det är kopplat till den här staden. Jag har väl helt enkelt tappat bort, eller kanske aldrig hittat, mig själv någonstans på vägen.. För nu när jag inte längre har tryggheten av att plugga (och veta vad jag ska göra) känner jag mig så himla förvirrad och handlingsförlamad- var börjar jag ens liksom??

    Ledsen för att det blev en ganska lång kommentar ❤

    • Svar
      Joakim
      11 september 2019 kl. 08:51

      Jag älskar långa kommentarer så det är absolut ingen fara. Tack för att du tog dig tid att skriva! Känner verkligen igen mig i det du nämner om att man kan känna sig handlingsförlamad och inte veta var man ska börja. Det är väl lite där jag känner att jag har varit, och kanske fortfarande är, men jag har börjat se lite ljusning i tunneln. Hoppas att det kommer snart för dig också! ❤️

  • Svar
    Elin Kero
    10 september 2019 kl. 14:55

    SÅ bra att du tänker på dig själv! Och så glad att höra att du har dina föräldrar att luta dig tillbaka på! Fy fan för att stressa runt på stockholms bostadsmarknad och bli manglad på jobbet samtidigt som man mår dåligt. Så skönt att du får en paus! <3

    Och ang det där med events och sådär.. Jag känner definitivt så. Mindervärdeskomplex delux. Har hört det från många andra också, så det är nog något som den typen av miljö skapar hos en. Inte för att man inte tror på sig själv annars, utan för att det är lite speciellt. Det blir så tydlig hierarki.

    • Svar
      Joakim
      11 september 2019 kl. 08:53

      Jag är SÅ tacksam över att jag har mina föräldrar! Det är inget jag tar för givet; det är inte alla som har det så bra. Den här pausen behövs verkligen och jag tänker som sagt inte rusa in i något nu. Tack snälla för din kommentar! ❤️

  • Svar
    Estelle
    10 september 2019 kl. 18:23

    Kära Joakim!!
    Så himla bra skrivet av dig!
    Du satte ord på så mycket som jag själv har gått igenom sedan jag sade upp mig. Det som du skriver är så sjukt bra! Det är helt rätt att fokusera på sig själv, även om man måste flytta hem till päronen igen.
    Under min tid nu sedan jag sade upp mig har jag insett att min familj är det viktigaste jag har och även dom vänner som jag fortfarande har kvar. Det är så viktigt att omge sig av bra och positiva människor samt be om hjälp när man faktiskt behöver det.

    Jag och du är nog väldigt lika – People Pleasers – som tyvärr har gjort att vi båda har fallit ner i en extremt mörk spiral. Men man ska inte ge upp! Jag tycker du gör helt rätt!
    Jag började plugga och försöka hitta mig själv, något som har gett mig väldigt mycket!
    Så ta din tid nu och fokusera på D I G. Ta hand om D I G. Älska D I G!
    Ett ytterligare tips, gör inte som mig som fastnade för länge och tappade självförtroendet så passa mycket att jag inte längre såg mitt eget värde. Det är en del utav återhämtningsprocessen också men undvikt det som pesten för det är svårt att ta sig upp när man ser ner på sig själv (oavsett vad familj och vänner säger).

    Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer lyckas i livet, det har du redan gjort! Du är otroligt ambitiös men man behöver inte göra allt på en gång. Det är destruktivt, som vi båda har lärt oss den hårda vägen. Du är asgrym!

    KÖR HÅRT, VAR DIG SJÄLV och TRO PÅ DIG SJÄLV!
    För jag tror på dig! Kram från en förre detta kollega :*

    • Svar
      Joakim
      11 september 2019 kl. 09:11

      Vad fint att höra ifrån dig, Estelle! ❤️ Tack snälla för peppen och tipsen!

  • Svar
    Elin Häggberg // Teknifik
    10 september 2019 kl. 20:38

    Så fint och klokt skrivet! Just det du skriver om ang att bo i Sthlm är en stor anledning till varför jag har valt att bo i Örebro istället. Behöver tid för mig, att tänka och bara vara med vänner och inte vara ”bloggare/influencer” hela tiden liksom. Kunna släppa jobbet och ha ett annat liv. Och inte känna fomo och den där stressen att tacka ja för att vara relevant. Behöver det för att kunna skapa och fokusera på vad jag vill.
    Jag tror det beslutet du tagit nu med 100% Joakim kommer leda till så bra saker! Heja dig!

    • Svar
      Joakim
      11 september 2019 kl. 09:18

      Tack snälla för din kommentar! Ja all stress har gjort att min kreativitet har legat på noll de senaste åren. Jag hoppas verkligen att jag hittar tillbaks till det nu när jag får möjlighet att chilla. ❤️

  • Svar
    ellenlundis
    18 september 2019 kl. 19:57

    Väldigt bra beslut Jocke! <3 :) Jag har läst i genom hela ditt inlägg!
    Stor kram till dej!

Skriv ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.