Kategori

Ärligt

Ärligt Smink

Nu är jag en makeup guru 💄

Okej nej, det är jag inte men jag håller på att experimentera mer med smink.

På bilden här ovan ser ni mitt första seriösa försök med ögonskugga och jag tycker ändå att jag lyckades ganska bra. Eller? Det är ju skitsvårt att få det att se bra ut! Det kommer krävas mycket övning innan jag kommer gå ute med det men det är kul!

Nåt jag tycker är tråkigt dock är att nu när jag och även Mikael har börjat intressera och använda oss mer av smink så har vi båda fått kommentarer om att vi ”försöker vara/härmar Thomas Sekelius och Jimmie Star. Det var många år sedan jag slutade försöka vara som någon annan men däremot kommer jag aldrig sluta inspireras av andra människor.

Något som både Thomas och Jimmie har gjort är att öppna dörren för att alla som vill ska kunna känna att det är okej att använda smink. De har brutit mot normer och skapat förändring och har helt klart inspirerat mig att börja utforska smink mer och det är inget jag sticker under stol med.

Tack Thomas och Jimmie för allt ni har gjort och gör! ❤️

Jag vill hitta min egen stil och vad jag gillar när det kommer till smink. Det är så coolt att man kan göra så mycket med det, leka runt och forma om detaljer i sitt ansikte. Just nu håller jag på att lära mig hur jag gör contour på bästa sätt och sen vill jag bli grym på ögon. En sak i taget.

Vad tycker ni är roligast med smink?

Ärligt

”Du är irrelevant”

Foto: Herman Caroan

”Du är irrelevant” är en fras som gav mig panik och var menat att göra mig ledsen. Och det gjorde det. Förr.

Jag har hållit på med blogg, sociala medier och Youtube så länge att det inte finns mycket folk kan skriva till eller om mig som tar, fast självklart har även jag ömma punkter. Vissa mer självklara än andra.

Att känna mig relevant i internetvärlden har av någon anledning varit viktig för mig. Det har varit väldigt bekräftande för mig att bli bjuden på events, galor, premiärer och få hem pressutskick. Jag har känt att jag ÄR någon. Inte att jag är bättre än andra alltså, utan bara att jag är så pass relevant och intressant att man vill ha mig på plats på sina events.

Det var under 2015 som det började ramla in inbjudningar och jag blev överlycklig! Att få mingla runt, lära känna och umgås med artister, skådespelare, TV- och mediefolk var något jag bara hade sett från utsidan men nu var jag själv en del av det.

Till slut blev det nästan som en drog som jag bara ville ha mer av! Att få vara i den här drömvärlden av gratis mat och bubbel och välfyllda goodiebags. Om jag fick reda på att det hände något som jag inte var inbjuden till fick jag panik och kände mig dålig och just irrelevant.

Samtidigt har mina siffror dalat överallt och det allmänna intresset för mig har minskat väääldigt mycket det senaste året. Det gjorde att om jag kom på tal någonstans eller medverkade i någon artikel så dök det upp kommentarer som ”HejaInternet är sååå irrelevant. Ingen bryr sig väl om honom längre?” upp lite här och var. Det gav mig panik.

Det här resulterade i att jag gick på ALLT jag blev bjuden på, trots att jag var helt slut och inte hade lust eller egentligen var intresserad av det som skulle lanseras eller firas. I perioder har det varit galet med typ tre events på samma dag, samtidigt som man ska hinna jobba, sova, gå på toa och allt det där. Allt för att jag skulle få bekräftelse på att jag inte var ”död” i branschen. Det låter kanske konstigt men det här var en del till att jag till slut kraschade i augusti förra året.

Nu känner jag inte alls det behovet längre. Don’t get me wrong, jag tycker att det är jättekul att gå på events och grejer och jag är så tacksam att jag får göra det. Men numera går jag bara på det jag verkligen vill gå på och känner alltid efter innan om jag verkligen orkar. Orkar jag inte så går jag inte dit och känner inte någon FOMO över det. Jag är inte heller stressad över att vara ”död” som man tydligen är numera. Jag är bara glad att jag har NÅN som vill följa mig.

Anledningen till att jag ville skriva det här inlägget var för att uppmana er som kanske är likadana som jag, att ni är rädda för att missa häng med kompisar, fester eller krogrundor och att du inte ska bli medbjuden nästa gång om du tackar nej. Det viktigaste är ALLTID du själv och ditt mående!

Jag pratade lite om det här i min video Mina 4 tips för att må bättre. Den kan du kolla på om du vill!

Känner ni igen er i att vara en FOMO-person? (Fear Of Missing Out för den som inte vet.)