Kategori

Ärligt

Ärligt

Öppnar oss för hela världen


Idag hade vi inspelningsdag 4 av 6 och nu har vi ett uppehåll på ett par veckor. Det har gått så fort..!

Jag har fått några frågor om vart vi är och spelar in. Vi är i en jättestor och fin lägenhet på Söder här i Stockholm. Den är ganska speciellt inredd med en massa olika bilder på väggarna. Allt från gamla svartvita porträtt från förr i tiden till bilder på Bob Dylan. Är väldigt nyfiken på hen som bor där.

Vi är lite mer än halvvägs igenom dem här inspelningsperioden och vi har två träffar kvar. Jag har tidigare helt ärligt känt att det inte har hänt så mycket men nu idag kändes det som att vi passerade en barriär. Vi får varje vecka en uppgift som vi ska göra till nästa gång och uppgiften vi fick med oss idag tror jag kommer vara väldigt svår men väldigt bra!

Nu när man börjar se slutet så har jag börjat tänka mer och mer på att det här faktiskt ska sändas på TV i höst. Trots att det är ett stort crew, en massa lampor och kameror så känns det ändå som att vi är i en trygg bubbla när vi sitter där och pratar. När det här väl visas så kommer potentiellt jättemånga människor att se det och få komma in i vårt innersta. Det är lite skrämmande att tänka på, just för att vi är så sårbara men jag håller fast vid tanken att det är för en bra sak. Bra för mig att få hjälp och bra för att det förhoppningsvis kan hjälpa andra. Win win.

Är ni taggade på serien?

Ärligt Psykisk Ohälsa

Det är okej att jag är glad


Jag vet, titeln på det här inlägget kanske låter konstig. Men detta är något som jag ganska ofta måste intala mig själv.

Den här helgen har jag mått så himla bra! Jag har varit glad och inte känt av någon större stress eller press angående någonting. Jag har hängt med fina människor, vädret har varit bra och jag har tagit tag i en massa grejer som har släpat efter. Så himla skönt!

Okej, jag ljög lite nyss. Den här helgen har jag mått så himla bra, nästan hela tiden.

I och med att det har varit ganska mycket fokus på mitt mående här på bloggen och på min Youtubekanal, och då mestadels om att jag inte har mått så bra så kan jag ibland få dåligt samvete när jag väl mår bra. Det känns sorgligt att säga men det är så sällan jag är glad att det känns lite konstigt när jag väl är det. Och jag känner att jag kanske framstår som fake.

Jag hör ju hur dumt det låter när jag väl skriver det här, men det är ärligt så tankarna brukar kunna gå. Framförallt när jag var sjukskriven tänkte jag ofta i de här banorna och tog upp det i videon nedan.

Dock har jag gjort framsteg för jag lyckades ganska bra med att mota bort tankarna i helgen och övertyga mig själv om att jag faktiskt FÅR må bra.

Känner du igen dig i detta?

Ärligt Personligt

Starka kvinnor i mitt liv

Internationella kvinnodagen. En dag som egentligen inte ska behöva finnas, men idag vill jag berätta om fyra starka kvinnor som har varit väldigt viktiga i mitt liv och definitivt bidragit till att forma mig till den jag är idag. Bortsett från min fina pappa och Michael Jackson så skulle jag säga att jag endast har haft starka kvinnor som förebilder under min uppväxt.

Mamma
I och med att jag var den enda av mina syskon som inte var idrottsintresserad (som min pappa är) blev det att jag hängde mycket med min mamma när jag växte upp. Hon var alltid min trygga punkt och en av de starkaste personerna jag har träffat. Trots att hon (och pappa) hade det kämpigt under min barndom såg hon alltid till att vi barn hade det vi behövde. Hon är en känslomänniska som ofta pratar om hur hon mår och säger vad hon känner. Det har jag verkligen fått från henne! Detta har gjort att vi alltid har haft en väldigt färgstark relation och bråkat ofta, men när vi båda har fått tjura lite på varsitt håll har det varit ur världen. När jag går igenom kämpiga perioder brukar jag tänka på min mamma (och pappas) styrka. Det får mig att orka.

Mormor
Jag spenderade många helger hos henne och morfar när jag var liten. På fredagkvällarna åt vi alltid Stinas kyckling med pommes frites. Eller ”pååååm friiits” som hon sa på sitt mysiga hälsingemål. Jag fnissade alltid i smyg när hon sa det. Vi brukade spela kort i timmar och prata om livet. ”Du är så klok!” sa hon ofta. När det kom till musiken och min sång var hon mitt största fan och var alltid där när jag skulle uppträda. Varje gång jag tvivlade på mig själv var hon där och peppade mig och när jag ville testa hennes rosa läppstift lät hon mig alltid göra det utan att döma eller kommentera det på något sätt. Hon dog för över tio år sedan men jag tänker på henne ofta.

Madonna
En av mina största musikaliska förebilder under hela min uppväxt. Ett av mina första minnen i livet är faktiskt att jag sitter i mammas knä i soffan och tittar på Madonnas musikvideo till ”True Blue” på MTV. Då var jag tre år. Det jag älskade med henne var att hon stod upp för kvinnor och framförallt att kvinnor skulle få äga sin egen sexualitet. Det var också genom henne jag introducerades till gayvärlden. Hon försökte göra skillnad och det inspirerade mig sjukt mycket. Det var hon som fick mig att vilja bli artist och jag brukade stå i min säng och låtsas att det var min scen, sjungandes och dansandes till hennes låtar. ”Express yourself” var min favorit.

Björk
Den isländska sångerskan Björk kom in i mitt liv när jag var 11 år då hon släppte sitt andra soloalbum ”Post”. Hon ansågs på den tiden vara väldigt konstig med sin speciella sång, experimentella musik och annorlunda outfits. Jag älskade det! Jag inspirerades av hennes mod och fick mig att själv börja experimentera lite med mina outfits. Jag minns till exempel att jag målade de vita detaljerna på ett par skor i olika färger och att jag på syslöjden sydde en väst med en väldigt spännande kombination av mönstrade tyger. I efterhand kan jag ju säga att det såg förjävligt ut, men samtidigt fint för jag minns hur annorlunda jag kände mig. Jag var inte som alla andra och trots att det var läskigt så stärkte det mig.

Där har ni dem – kvinnorna som hjälpt till att forma mig till den jag är idag.

Tack mamma för att du lärt mig att prata om mina känslor och att det är okej. Tack mormor för att du fick mig att tro på mig själv när jag tvivlade. Tack Madonna för att du fick mig att vilja göra skillnad i världen. Tack Björk för att du fick mig att våga att gå min egen väg.

Jag hyllar er alla varje dag genom att försöka vara mig själv, tro på mig själv och vara den bästa personen jag kan vara. Men just idag vill jag hylla er extra mycket. Backar er och gör vad jag kan för att sträva mot ett jämställt samhälle!

Ärligt Smink

Nu är jag en makeup guru 💄


Okej nej, det är jag inte men jag håller på att experimentera mer med smink.

På bilden här ovan ser ni mitt första seriösa försök med ögonskugga och jag tycker ändå att jag lyckades ganska bra. Eller? Det är ju skitsvårt att få det att se bra ut! Det kommer krävas mycket övning innan jag kommer gå ute med det men det är kul!

Nåt jag tycker är tråkigt dock är att nu när jag och även Mikael har börjat intressera och använda oss mer av smink så har vi båda fått kommentarer om att vi ”försöker vara/härmar Thomas Sekelius och Jimmie Star. Det var många år sedan jag slutade försöka vara som någon annan men däremot kommer jag aldrig sluta inspireras av andra människor.

Något som både Thomas och Jimmie har gjort är att öppna dörren för att alla som vill ska kunna känna att det är okej att använda smink. De har brutit mot normer och skapat förändring och har helt klart inspirerat mig att börja utforska smink mer och det är inget jag sticker under stol med.

Tack Thomas och Jimmie för allt ni har gjort och gör!

Jag vill hitta min egen stil och vad jag gillar när det kommer till smink. Det är så coolt att man kan göra så mycket med det, leka runt och forma om detaljer i sitt ansikte. Just nu håller jag på att lära mig hur jag gör contour på bästa sätt och sen vill jag bli grym på ögon. En sak i taget.

Vad tycker ni är roligast med smink?

Ärligt

”Du är irrelevant”


Foto: Herman Caroan

”Du är irrelevant” är en fras som gav mig panik och var menat att göra mig ledsen. Och det gjorde det. Förr.

Jag har hållit på med blogg, sociala medier och Youtube så länge att det inte finns mycket folk kan skriva till eller om mig som tar, fast självklart har även jag ömma punkter. Vissa mer självklara än andra.

Att känna mig relevant i internetvärlden har av någon anledning varit viktig för mig. Det har varit väldigt bekräftande för mig att bli bjuden på events, galor, premiärer och få hem pressutskick. Jag har känt att jag ÄR någon. Inte att jag är bättre än andra alltså, utan bara att jag är så pass relevant och intressant att man vill ha mig på plats på sina events.

Det var under 2015 som det började ramla in inbjudningar och jag blev överlycklig! Att få mingla runt, lära känna och umgås med artister, skådespelare, TV- och mediefolk var något jag bara hade sett från utsidan men nu var jag själv en del av det.

Till slut blev det nästan som en drog som jag bara ville ha mer av! Att få vara i den här drömvärlden av gratis mat och bubbel och välfyllda goodiebags. Om jag fick reda på att det hände något som jag inte var inbjuden till fick jag panik och kände mig dålig och just irrelevant.

Samtidigt har mina siffror dalat överallt och det allmänna intresset för mig har minskat väääldigt mycket det senaste året. Det gjorde att om jag kom på tal någonstans eller medverkade i någon artikel så dök det upp kommentarer som ”HejaInternet är sååå irrelevant. Ingen bryr sig väl om honom längre?” upp lite här och var. Det gav mig panik.

Det här resulterade i att jag gick på ALLT jag blev bjuden på, trots att jag var helt slut och inte hade lust eller egentligen var intresserad av det som skulle lanseras eller firas. I perioder har det varit galet med typ tre events på samma dag, samtidigt som man ska hinna jobba, sova, gå på toa och allt det där. Allt för att jag skulle få bekräftelse på att jag inte var ”död” i branschen. Det låter kanske konstigt men det här var en del till att jag till slut kraschade i augusti förra året.

Nu känner jag inte alls det behovet längre. Don’t get me wrong, jag tycker att det är jättekul att gå på events och grejer och jag är så tacksam att jag får göra det. Men numera går jag bara på det jag verkligen vill gå på och känner alltid efter innan om jag verkligen orkar. Orkar jag inte så går jag inte dit och känner inte någon FOMO över det. Jag är inte heller stressad över att vara ”död” som man tydligen är numera. Jag är bara glad att jag har NÅN som vill följa mig.

Anledningen till att jag ville skriva det här inlägget var för att uppmana er som kanske är likadana som jag, att ni är rädda för att missa häng med kompisar, fester eller krogrundor och att du inte ska bli medbjuden nästa gång om du tackar nej. Det viktigaste är ALLTID du själv och ditt mående!

Jag pratade lite om det här i min video Mina 4 tips för att må bättre. Den kan du kolla på om du vill!

Känner ni igen er i att vara en FOMO-person? (Fear Of Missing Out för den som inte vet.)