Ärligt

”Du är irrelevant”


Foto: Herman Caroan

”Du är irrelevant” är en fras som gav mig panik och var menat att göra mig ledsen. Och det gjorde det. Förr.

Jag har hållit på med blogg, sociala medier och Youtube så länge att det inte finns mycket folk kan skriva till eller om mig som tar, fast självklart har även jag ömma punkter. Vissa mer självklara än andra.

Att känna mig relevant i internetvärlden har av någon anledning varit viktig för mig. Det har varit väldigt bekräftande för mig att bli bjuden på events, galor, premiärer och få hem pressutskick. Jag har känt att jag ÄR någon. Inte att jag är bättre än andra alltså, utan bara att jag är så pass relevant och intressant att man vill ha mig på plats på sina events.

Det var under 2015 som det började ramla in inbjudningar och jag blev överlycklig! Att få mingla runt, lära känna och umgås med artister, skådespelare, TV- och mediefolk var något jag bara hade sett från utsidan men nu var jag själv en del av det.

Till slut blev det nästan som en drog som jag bara ville ha mer av! Att få vara i den här drömvärlden av gratis mat och bubbel och välfyllda goodiebags. Om jag fick reda på att det hände något som jag inte var inbjuden till fick jag panik och kände mig dålig och just irrelevant.

Samtidigt har mina siffror dalat överallt och det allmänna intresset för mig har minskat väääldigt mycket det senaste året. Det gjorde att om jag kom på tal någonstans eller medverkade i någon artikel så dök det upp kommentarer som ”HejaInternet är sååå irrelevant. Ingen bryr sig väl om honom längre?” upp lite här och var. Det gav mig panik.

Det här resulterade i att jag gick på ALLT jag blev bjuden på, trots att jag var helt slut och inte hade lust eller egentligen var intresserad av det som skulle lanseras eller firas. I perioder har det varit galet med typ tre events på samma dag, samtidigt som man ska hinna jobba, sova, gå på toa och allt det där. Allt för att jag skulle få bekräftelse på att jag inte var ”död” i branschen. Det låter kanske konstigt men det här var en del till att jag till slut kraschade i augusti förra året.

Nu känner jag inte alls det behovet längre. Don’t get me wrong, jag tycker att det är jättekul att gå på events och grejer och jag är så tacksam att jag får göra det. Men numera går jag bara på det jag verkligen vill gå på och känner alltid efter innan om jag verkligen orkar. Orkar jag inte så går jag inte dit och känner inte någon FOMO över det. Jag är inte heller stressad över att vara ”död” som man tydligen är numera. Jag är bara glad att jag har NÅN som vill följa mig.

Anledningen till att jag ville skriva det här inlägget var för att uppmana er som kanske är likadana som jag, att ni är rädda för att missa häng med kompisar, fester eller krogrundor och att du inte ska bli medbjuden nästa gång om du tackar nej. Det viktigaste är ALLTID du själv och ditt mående!

Jag pratade lite om det här i min video Mina 4 tips för att må bättre. Den kan du kolla på om du vill!

Känner ni igen er i att vara en FOMO-person? (Fear Of Missing Out för den som inte vet.)

Du kanske också gillar

4 Kommentarer

  • Svar
    MariaThereseÖstman
    21 januari 2018 kl. 22:00

    Jag kände så mycket förr, innan min sjukdom (har crohns) men kom underfund med att set är ingen som tackar mig senare när jag var nära på att grin i väggen efter att ha pushat mig alldeles för hårt med jobb och socialt umgänge.. så nu sätter jag alltid mig först i första hand och skiter i om folk tycker si och så om mig!

    Du är en stor inspirations källa Jocke! Älskar att följa dig ❤️ Kram på dig!

    • Svar
      Joakim
      22 januari 2018 kl. 07:00

      Så himla bra att du har kommit till den punkten! Vad glad jag blir att du gillar att följa mig. KRAM! ❤️

  • Svar
    Linda-Marie
    22 januari 2018 kl. 13:21

    Så bra inlägg!!!! Känner ofta samma saker, att man inte räcker till eller är bra nog och därför överkompenserar och stressar. men jobbar verkligen på det! ❤️❤️❤️ du är en fantastiskt fin vän & jag är så glad att vi lärde känna varandra under förra året. Kram

  • Svar
    Agnes Comstedt
    23 januari 2018 kl. 23:21

    Vad glad jag blir att du berättar om sånt här, och att det har blivit bättre. Känner igen mig en del, som introvert person orkar jag ofta inte lika mycket som mina kompisar. Exempel på helg: min familj har bjudit en annan familj på middag på fredagen, jag har hajk med scouterna lör-sön och sen frågar några om jag vill följa med till Mos på söndag em. Jag orkar verkligen inte några timmar på mos, jag behöver typ vila från andra människor, men å andra sidan är jag just rädd att de ska sluta fråga om jag inte följer med. Tycker det är svårt dedär, men jag försöker att alltid göra vad som är bäst för mig. Tack för att du är så himla fantastisk Jocke❤️

Lämna ett svar till MariaThereseÖstman Radera svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.